Det grå

Det här skulle kunna vara en klättervägg, eller en målarduk för en eller massor av konstnärer. Det skulle kunna vara mycket. Men det är bara en stor och helt grå vägg, ett hus tomma baksida. Och jag gillar den.

Jag kom att tänka på att jag säkert gillar de orörda eller bortglömda platserna och ytorna mitt i staden (ja som i det förra inlägget) av en rent egoistisk anledning: där finns fortfarande möjligheten att fantisera om vad som skulle kunna finnas. Det färdiga är ju så gjort.

Av samma anledning hoppas jag att de som uppskattar graffitti (jag är säker på att de som utövar den gör det) också förstår att den inte hade funnits utan det grå och tomma i staden. Jag tar här inte ställning för varken eller. Ej heller för eller emot klottersaneraren som kommer och återställer den vita duken igen. Mellan en hjärna full av idéer och en tom yta finns ett spänningsförhållande, och det är det som är det intressanta.